Lite man kanske inte visste om Bruno

Skadeståndsanspråk med anledning av att en statlig myndighet överlåtit en fordran
Justitiekanslerns beslut
Staten skall betala skadestånd till Bruno Wintzells dödsbo med 25 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 18 februari 2001 till och med den 30 november 2002. Staten skall också ersätta dödsboet för ombudskostnader i ärendet med 9 375 kr. - Justitiekanslern uppdrar åt Riksantikvarieämbetet att betala skadeståndet jämte ränta samt ombudskostnader till dödsboet.
Bakgrund
Enligt ett arrendekontrakt den 9 juli 1976 mellan SS och Bruno Wintzell gavs den senare rätt att för 99 år arrendera mark på SS:s fastighet Hjärterön 1:15 i Fjällbacka skärgård i Bohuslän för 100 kr per år. Enligt ett köpebrev samma dag överlät SS till Bruno Wintzell den på marken befintliga byggnaden "Norra sjöboden" (ibland benämnd Norra magasinet) för 50 kr. För renovering av byggnaden beviljades Bruno Wintzell år 1985 ett restaurationsbidrag om 100 000 kr av Riksantikvarieämbetet. Av bidraget betalades ett förskott på 50 000 kr ut till Bruno Wintzell enligt ett särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet den 20 maj 1987. Som villkor för bidraget gällde att arbetena skulle bedrivas enligt en särskilt upprättad åtgärdsplan och vara avslutade vid en viss angiven tidpunkt. Av olika skäl uppfylldes inte villkoren för bidraget och den 30 oktober 1990 återkrävde Riksantikvarieämbetet förskottet. Någon återbetalning skedde emellertid inte och efter bl.a. en tvist i domstol och indrivningsförsök hade fordringen, inklusive rättegångskostnader och ränta, i juni 2000 växt till 160 209 kr.
Tvist uppkom mellan SS och Bruno Wintzell, varvid SS menade att arrendekontraktet var ogiltigt. Hon överlät fastigheten Hjärterön 1:15 i mars 1988 till makarna R och AR. Även mellan makarna R och Bruno Wintzell uppstod stridigheter, bl.a. angående giltigheten av arrendekontraktet. Tvisten bestod i många år och inrymde bl.a. domstolsprocesser.
På försommaren år 2000 kontaktade RR Riksantikvarieämbetet med förslaget att makarna R kulle ta över ämbetets fordran mot Bruno Wintzell. Detta hade varit aktuellt flera gånger tidigare, men av olika skäl genomfördes då ingen överlåtelse. Efter förhandlingar träffades nu ett överlåtelseavtal den 21 juni 2000 av innebörd att AR - företrädd av sin man - skulle överta fordringen för 75 000 kr. AR övertog därvid även ett indrivningsärende avseende fordringen hos kronofogdemyndigheten. Bruno Wintzell protesterade för sin del hos Riksantikvarieämbetet mot överlåtelsen av fordringen. Han överklagade även överlåtelsebeslutet hos Länsrätten i Stockholms län, som dock avvisade hans talan på den grunden att beslutet inte var överklagbart.
Efter ansökan av AR försattes Bruno Wintzell i konkurs den 19 december 2000. Bruno Wintzell överklagade konkursbeslutet, men det fastställdes av hovrätten i beslut den 25 januari 2001.
Anspråket och grunderna för detta
Bruno Wintzell vände sig i januari 2001 till såväl Justitieombudsmannen som Justitiekanslern med klagomål över Riksantikvarieämbetets beslut att överlåta fordringen till AR. Till Justitiekanslern framställde han också anspråk på skadestånd av staten med anledning av överlåtelsen. Han begärde att staten skulle ersätta honom för det aktuella fordringsbeloppet jämte ränta (ca 160 000 kr), och dessutom för kostnader som han skulle komma att få i samband med indrivning av fordringen mot honom. Enligt Bruno Wintzell hade staten inte rätt att överlåta fordringen till "rabatterat pris". Enligt hans uppfattning var det också fel av Riksantikvarieämbetet att överlåta fordringen till AR med hänsyn till RR:s bakgrund och med hänsyn till den tvist som sedan länge fanns mellan honom och makarna R.
Konkursförvaltaren har förklarat att konkursboet inte önskar ta över Bruno Wintzells anspråk mot staten.
Bruno Wintzell avled den 30 november 2002. I ett yttrande den 3 februari 2003 har dödsboet förklarat att anspråket kvarstår samt därvid preciserat grunderna. Enligt dödsboet hade Bruno Wintzell, med hänsyn bl.a. till att han var svårt sjuk, haft goda möjligheter att få fordringen eftergiven av staten om den inte hade överlåtits. Därför bör skadeståndet enligt dödsboet uppgå till i varje fall det aktuella fordringsbeloppet jämte ränta. Enligt dödsboet bör all den skada ersättas som överlåtelsen medförde. Dödsboet har inte preciserat vari denna skada skulle bestå men hänvisat till att konkursen medförde extra kostnader för Bruno Wintzell.
Myndigheternas inställning
Riksantikvarieämbetet har avstyrkt bifall till framställningen och menat att det inte fanns något hinder mot att överlåta fordringen till ett pris som understeg fordringens nominella värde. Enligt ämbetet visar de långvariga indrivningsförsöken utan betalning att fordringen var i det närmaste värdelös. Därför måste det, enligt ämbetet, ha varit tillåtet att överlåta fordringen till priset 75 000 kr, vilket var en mycket bra affär för staten. Riksantikvarieämbetet har dock vitsordat att myndigheten begick ett fel genom att inte samråda med Kammarkollegiet innan överlåtelsen skedde.
Även Kammarkollegiet har yttrat sig på Justitiekanslerns begäran. Enligt Kammarkollegiet får en myndighet inte överlåta statens fordringar till rabatterat pris. Detta följer enligt Kammarkollegiet av att eftergift av en statlig fordran får ske endast i särskilda undantagsfall - när det är "uppenbart oskäligt" att kräva betalning - och dessutom förutsätter dels ansökan från gäldenären, dels samråd mellan den berörda myndigheten och Kammarkollegiet (17 och 19 §§ förordningen om hantering av statliga fordringar).
Riksantikvarieämbetet har för sin del hävdat att de nämnda bestämmelserna om eftergift inte medför att statliga fordringar inte får överlåtas till rabatterat pris. Utgångspunkten är enligt Riksantikvarieämbetet att statliga fordringar får överlåtas. Riksantikvarieämbetet har menat att Bruno Wintzell inte såvitt visats har lidit någon skada av överlåtelsen. Men myndigheten har tillagt att det med hänsyn till Bruno Wintzells svåra sjukdom är mycket möjligt att fordringen skulle ha eftergivits helt eller delvis om Bruno Wintzell hade begärt detta.
Justitiekanslerns bedömning
Frågan om statens skadeståndsskyldighet
En myndighet får, enligt vad som framgår av 17 § förordningen om hantering av statliga fordringar, inte efterge en statlig fordran vare sig helt eller delvis utom när det är "uppenbart oskäligt att kräva betalning". Det krävs dessutom - om inte undantag medgetts, vilket inte är fallet här - att myndigheten först hör Kammarkollegiet (se 19 § första stycket i den angivna förordningen). Syftet med bestämmelserna är i första hand att statens medel skall hanteras enligt förutsebara och enhetliga principer och inte minskas i onödan. Av bestämmelserna och deras syfte måste anses följa, som Kammarkollegiet yttrat, att en myndighet inte heller får överlåta en fordran till ett pris som understiger dess nominella värde jämte ränta.
Överlåtelsen av fordringen har sålunda skett i strid med den angivna bestämmelsen. Härav följer dock inte att skadeståndsskyldighet gentemot gäldenären har uppkommit för staten. Syftet med bestämmelsen är inte att skydda gäldenären (jfr föregående stycke). Av allmänna skadeståndsrättsliga principer om s.k. skyddat intresse följer då att staten inte ådrar sig skadeståndsskyldighet mot gäldenären genom att handla i strid med bestämmelsen. Riksantikvarieämbetet har sålunda inte ådragit staten skadeståndsansvar gentemot Bruno Wintzell genom att "sälja fordringen till rabatterat pris".
Emellertid står överlåtelsen också i strid med en grundläggande princip som får anses gälla beträffande statliga fordringar, nämligen att myndigheterna inte får överlåta dem hur som helst. Denna princip finns inte preciserad i författningstext annat än i form av en bestämmelse i 12 § första stycket i den nämnda förordningen. Där sägs att en myndighet får, om det är till fördel för staten, uppdra åt en annan myndighet eller åt ett företag som bedriver inkassoverksamhet enligt inkassolagen att bevaka och driva in myndighetens fordringar. Därefter sägs: "Ett sådant uppdrag får inte innefatta överlåtelse av fordran." Och i andra stycket anges ett undantag av innebörd att en allmän försäkringskassa får överlåta fordringar som avser verksamheten till en annan allmän försäkringskassa.
Ändamålet med den angivna regleringen får anses i första hand vara att myndigheterna inte skall medverka till att statens gäldenärer utsätts för krav och indrivning med metoder som staten inte har kontroll över. Härav följer exempelvis att en myndighet inte får överlåta en fordran till någon som ligger i tvist med gäldenären och som kan tänkas vilja använda fordringen som ett vapen i denna tvist.
Riksantikvarieämbetet hade kännedom om tvisten mellan Bruno Wintzell å ena sidan och R och AR å den andra. Det fanns anledning för ämbetets företrädare att anta - inte minst därför att det under tio års tid inte hade varit möjligt för myndigheten att få betalt för fordringen - att makarna R skulle komma att använda den för påtryckningar mot Bruno Wintzell; det visade sig också att de använde den för att få honom försatt i konkurs.
Enligt min mening stod det i strid med grundläggande principer för hanteringen av statliga fordringar att överlåta Riksantikvariets fordran mot Bruno Wintzell till AR. Riksantikvarieämbetet borde med hänsyn till omständigheterna ha insett att det var ett oetiskt och klart olämpligt förfarande.
Med dessa utgångspunkter kunde man kanske sätta i fråga om överlåtelsen över huvud taget var civilrättsligt giltig. Jag utgår dock från att så var fallet.
Frågan är då om ett fel av detta slag grundar skadeståndsskyldighet för staten mot fordringsgäldenären. Enligt den skadeståndsbestämmelse som i första hand kommer i fråga, 3 kap. 2 § skadeståndslagen, fordras att felet har begåtts vid myndighetsutövning. Med hänsyn till att fordringen avsåg återkrav av ett statligt bidrag anser jag, om än med viss tvekan, att överlåtelsen får anses ha skett vid myndighetsutövning mot Bruno Wintzell.
Det kan också diskuteras om felet var av ett sådant slag som grundar skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen eller om det snarare handlade om ett oetiskt och olämpligt förfarande som inte utgjorde ett fel enligt skadeståndslagen och som därför inte kan grunda någon skadeståndsskyldighet. Min bedömning är att felet är av ett sådant slag som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen och som därför är skadeståndsgrundande i och för sig.
Av det sagda följer att Bruno Wintzells dödsbo skall ersättas för den skada som Bruno Wintzell visas ha lidit på grund av felet. Därvid är dock bara den ekonomiska skadan ersättningsgill. Något brott som konstituerar rätt till ersättning för kränkning eller lidande har inte förekommit (jfr 1 kap. 3 § skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002). Någon rätt till ersättning enligt svensk rätt för kränkning eller lidande med direkt tillämpning av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna - som åberopats av dödsboet - finns enligt min mening inte.
Skadan
Dödsboet har begärt ersättning i varje fall motsvarande den överlåtna fordringens belopp inklusive ränta. Grunden för detta anspråk har angetts vara att överlåtelsen betog Bruno Wintzell möjligheten att få fordringen eftergiven, något som det enligt dödsboet fanns förutsättningar för med hänsyn bl.a. till hans svåra sjukdom.
Enligt min mening vore det orimligt om en fordran mot en person skulle kunna omvandlas till en motsvarande skuld till samma person bara därför att fordringen överlåts till en tredje man. Det gäller även när det är staten som är borgenär. Att staten, som i den ena stunden hade en fordran mot Bruno Wintzell på ca 160 000 kr, i nästa stund skulle vara skadeståndsskyldig till honom med detta belopp på grund av att fordringen överlåtits kan alltså inte vara riktigt. Vad som skulle ha hänt med statens fordran mot Bruno Wintzell om den inte hade överlåtits vet vi inte. Men staten förfogade ensam över den saken och någon rätt till eftergift finns över huvud taget inte för en gäldenär.
Någon skada motsvarande den överlåtna fordringen kan Bruno Wintzell alltså inte anses ha lidit.
I övrigt har dödsboet inte preciserat vilken skada Bruno Wintzell skulle ha lidit av överlåtelsen men pekat på att Bruno Wintzell försattes i konkurs efter fordringsöverlåtelsen och anfört att detta medförde extra kostnader för honom. Jag anser det rimligt att pröva om det förelåg kausalitet mellan överlåtelsen och konkursen och i vad mån det i så fall kan ha inneburit en ekonomisk skada för Bruno Wintzell.
Staten hade med all sannolikhet inte framtvingat att Bruno Wintzell försatts i konkurs på grund av fordringen. Det gäller inte minst med hänsyn till att Bruno Wintzell var svårt sjuk. Konkursen beslutades på ansökan av AR. Jag anser mig därför ha anledning att utgå från att konkursen var en effekt av fordringsöverlåtelsen. I den mån konkursen innebar en ekonomisk skada för Bruno Wintzell skall därför - och eftersom konkursförvaltaren meddelat att boet inte gör anspråk på ersättning för skada till följd av överlåtelsen - dödsboet ersättas för skadan.
På denna punkt finns ingen utredning. Skadans storlek kan bero på många olika omständigheter, bl.a. konkursens eventuella effekt på Bruno Wintzells möjligheter att försörja sig, eventuella merkostnader samt eventuellt positiva följder i form av avskrivna eller nedsatta skulder.
Utan närmare utredning om skadans storlek anser jag att den bör uppskattas till ett skäligt belopp med tillämpning av grunderna för 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Vid bedömningen bör hänsyn tas även till att staten hade haft möjlighet att sätta ned fordringen helt eller delvis. Jag anser att ett skäligt skadestånd är 25 000 kr i ett för allt. På detta belopp bör utgå ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen. Anspråket framställdes till Justitiekanslern den 18 januari 2001 och ränta bör därför utgå från den 18 februari samma år.
När den skadelidande har avlidit innan fordringen har blivit slutligt fastställd anses fordringen falla bort till den del den avser tiden efter dödsfallet (se bl.a. prop. 2000-01:68 s. 59). Eftersom Bruno Wintzell avled den 30 november 2002 skall därför ränta utgå bara för tiden fram till och med den dagen.
Ombudskostnader
Dödsboet har begärt ersättning för ombudskostnader med 9 375 kr. Den viktigaste frågan i ärendet har avsett skadeståndsskyldigheten som sådan. I den delen har jag gett dödsboet rätt. Jag anser det därför skäligt - trots att skadeståndsbeloppet är begränsat - att ersätta ombudskostnaderna fullt ut.
Sammanfattning av skadeståndsfrågan
Jag anser att staten är skadeståndsskyldig mot dödsboet till följd av det fel som begicks när Riksantikvarieämbetet överlät den aktuella fordringen. Skadestånd skall utgå med ett belopp som motsvarar den ekonomiska skada som Bruno Wintzell lidit genom att han försattes i konkurs. Eftersom det saknas utredning om skadan uppskattar jag den till ett skäligt belopp, 25 000 kr i ett för allt. På beloppet skall utgå ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen. Ersättning för ombudskostnader skall betalas med 9 375 kr.
Tillsynsfrågan
Det är enligt min uppfattning ett allvarligt fel som Riksantikvarieämbetet har begått. Myndigheten har i sitt sista yttrande hit anfört att den tjänsteman som genomförde överlåtelsen inte längre är i tjänst, att man inlett en utvärdering och översyn av arbetsordningen, att det genomförs utbildning för all personal i förvaltningsrätt och att man i det sammanhanget kommer att dra slutsatser av det som inträffat i detta ärende.
Jag utgår från att det skedda utgör en engångshändelse hos Riksantikvarieämbetet. Med hänsyn härtill, och till det som myndigheten anfört i sitt avslutande yttrande hit, finner jag inte anledning att vidta några åtgärder vid sidan om den kritik som ligger i vad som uttalats i detta beslut.
Ärendet avslutas. Jag beklagar att avgörandet har dröjt.